En moooose på bricka, tack!
Dalarö-Brandbergen. Brandbergen-Dalarö. Min rutt. Igår sa Jockes pappa att det var Sveriges mest olycksdrabbade sträcka. Skitmycket älg där. Jag vet, jag har sett dem. Älgjävlarna.
Jag hatar älgar. Eller de är roliga på skansen, för då vet jag att jag har övertaget.
Men jag kom åkandes med min lilla corsa en torsdagskväll. Jag tittade ut över åkern vid österhaningekorset. En häst? Ja, men det är ju, tänkte jag. Nä, inte fan var det nån jävla häst, det var ju en stor fet älg!
Och jag får verkligen panik, det går kalla kårar genom kroppen. Jag kan bara förställa mig hur det skulle vara som den stått på gatan när jag hade kommit körandes. Det hade vart platt pannkaka, tack och adjö för mig och min lilla bil.
Tur att jag bara ska jobba några dagar till där ute. Sen kommer jag tryggt återvända till buss 809 och tunnelbanan.
Jag tycker älgar är coola djur, men det är någon skräck inom man som vet att de lever runt omkring och vill mig ILLA!!
Min morfar hade stora älghorn i hallen när man kom in till dem. Kolla, sa han. Dessa har jag skjutit. Men förfan morfar, inte i hallen! Jag tycker jämt de där hornen var äckliga. Och ännu äckligare på en livs levande.
Idag börjar jag 16. Då är det lungt. Men när jag åker hem, 21.30 då är det skymning. Det är då de är aktiva.
Några väl valda ord innan jag drar?
A MOOOSE IS NOT A GOOD THING!
